livet som fostersyster.

lillebror för en tid.

Ett dovt släpande ljud väcker mig. som om någon dragit i köksstolarna en våning upp. jag vände mig i sängen och kände hur varm kudden var. någon tassar i korridoren utanför mitt rum, det var mamma. hon satte sig vid sängkanten och viskade mitt namn. hon hade inte behövt viska, jag var redan vaken. "Ville bara säga att jag nog kommer bullra en del nu, så du inte tror det är inbrott." fattade ingenting. "Det har precis kommit in två till soc, syskonpar, så jag måste bädda." hon smög försiktigt ut från mitt rum och upp för trappan. jag sträckte mig efter mobilen. 04:17. stackars barn. det gjorde ont i hjärtat att tänka på att jag legat och sovit gott i över fyra timmar medan de varit i desperat behov av hjälp. kanske hade de inte sovit på flera nätter. kanske de hade stått gömda i en garderob i flera dagar. kanske hade de inte ätit på länge, länge. egoist. hjärtat liksom brände in i lungorna. jag drog på mig ett par raggsockar mamma stickat och drog upp mitt ruffsiga hår i en boll. mina förvirrade känslor förvandlades till lite energi och jag tog två steg i taget i trappan. jag drog fram två gosedjur ur påsen under mammas säng och gick vidare till köket, ställde mig på tå för att nå oboyen i hörnskåpet. 

de brukar gilla oboy. 

texten är ifrån en annan tidig morgon.